Rädd för att de skulle börja bråka
Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.
 
4 november
 
 

Frihet från rädsla

"Jag tror att det är genom de tolv steg programmet ACA att vi inte längre leva livet från en bas av rädsla. Vi lever med egenvård och kärlek. BRB s.xxiv

Vi satt bara och väntade, eller vi försökte hålla oss själva medan vi väntade, trots att det var svårt att koncentrera oss. Vi väntade i rädsla för att fyrverkerierna skulle börja. Vi tänkte på vad vi skulle kunna göra för att det skulle hända. Men även om vi hade vetat det vi nu vet, var vi barn och vi hade inte kunnat sluta det. Det var som ett löpande tåg.

Som vuxna hittade vi relationer där vi kunde fortsätta att göra vad vi gjorde bäst: vänta. Vi väntade i rädsla för missbrukaren, för missbruket, för att någonting skulle gå fel. Men när vår känslomässiga sjukdom fortskred, kom det ofta med fysisk sjukdom. Tacksamt insåg vi så småningom att det här var inget sätt att leva.

I ACA kan vi se tillbaka på det trauma som vi uthärdar och vet att ditt sanna själv begravdes under rubel, och vi kan återuppliva det. Vi kan nu lära oss att sitta lugnt och inte längre oroa oss för vad andra gör. Vi övar vård och känner tacksamhet för de nya insikter som vi fortsätter att ha.

På denna dag kommer jag att vårda mitt sanna jag genom att inte längre leva i rädsla och inte oroa mig för saker som inte är mina affärer.


 

Det här är min egna översättning det finns de som är bättre på att översätta. fast jag gör det mycket för att öva mig på min engelska.

 

SMR - 4 november

Frihet från rädsla

 

"Jag tror att det är genom ACA:s tolvstegsprogram som vi inte längre lever livet från en plats av rädsla. Vi lever med självomsorg och kärlek. "BRB p. xxiv

 

Vi satt och väntade, eller vi försökte hålla oss upptagna medan vi väntade, trots att det var svårt att koncentrera oss. Vi väntade i rädsla för att fyrverkerierna skulle börja. Vi tänkte på vad vi skulle kunna göra för att det skulle hända. Men även om vi hade vetat vad vi nu vet, var vi barn och vi kunde inte ha stoppat det. Det var som ett löpande tåg. Som vuxna hittade vi relationer där vi kunde fortsätta att göra vad vi gjorde bäst: vänta. Vi väntade i rädsla förmissbrukaren, för övergreppet, för att någonting skulle gå fel. Men när vår känslomässiga sjukdom fortskred, kom det ofta med fysisk sjukdom. Tacksamt insåg vi så småningom att det här var inget sätt att leva.

 

I ACA kan vi se tillbaka på det trauma som vi uthärdat och vet att vårt sanna själv begravdes under röset, och vi kan återuppliva det. Vi kan nu lära oss att sitta lugnt och inte längre oroa oss för vad andra gör. Vi övar att vårda oss själva och känner tacksamhet för de nya insikter som vi fortsätter att ha.

 

Bara för idag kommer jag att vårda mitt sanna jag genom att inte längre leva i rädsla och inte oroa mig för saker som inte är mina.

 
Jag brukar säga att jag inte är så rädd längre. (fast då ljuger jag) Jag har mycket rädsla kvar. Jag är rädd för höga röster. Det har jag i från min barndom, när pappa söp till så visste jag med stor sannolikhet skulle bli bråk. Det var aldrig något fysiskt våld. Fast vad visste jag då. Jag trodde jämt att det skulle bli slagsmål med nävar eller örfilar. Mamma kanske gam min pappa en örfil, fast han slog aldrig tillbaka.
Själv gjorde jag som mina föräldrar jag fortsatte att missbruka alkohol. Men jag blev nykter 1997 genom AA, har precis vart på möte i dag i min hemma grupp. Jag går ju på två gemenskaper regelbundet. Det är ACA och AA, båda i Rågsved. På Tisdag klockan 19:00,
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress