Christer

Ett bra sätt att komma in i gruppen
Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.
 

16 november

Service

"Mellan tiden vi har bestämt oss för att koppla ifrån våra alkoholiska övertygelser men ännu inte har nått säkerheten för en andlig uppvaknande ligger en" mörk natt av själen "där vi uppfattar att det inte finns någon styrande kraft alls.Vår passage genom denna skrämmande och ofta kaotiska period av osäkerhet och tvivel på var att  vi upplever kraften i vårt program och inser vikten av den tjänst vi ger och tar emot. ”BRB p.359

Mellan de välbekanta dysfunktionella attityderna och tänkandet och känslomässig nykterhet kan det finnas en period att vänta i den andliga korridoren. Även här finns möjligheten att växa i tålamod, tolerans och självacceptans.

När vi väntar på tydlighet, uppmuntrar andra ACA oss att "fortsätta komma tillbaka". Vi gör framåtriktad rörelse, upptäcka en högre kraft stöder vårt helande. Lyckligtvis minskar smärtan med tiden, och lättnad kommer snabbare än vi föreställde oss.

Medan delar av vårt arbete kan förbli oförglömt, har nöjet att ha uppnått någon nivå av känslomässig nykterhet och att ha bedrövade delar av oss själva och överlevt processen ger dig en styrka att fortsätta med oavslutat arbete. Vi vet att vi kan möta andra områden med den fasta kunskapen att den andliga uppvaknande vi söker väntar på oss. Med hopp och kärlek i våra hjärtan uppmuntrar vi andra i deras passage. Det här är den högsta servicenivån: Vi talar om erfarenhet om styrka och hopp vi har uppnått.

På denna dag delar jag min erfarenhet av att vara i den andliga korridoren mellan dysfunktionellt tänkande och känslomässig nykterhet, och hur jag kunde hitta den öppna dörren på andra sidan.


Ja att jag är fysiskt nykter, men ändå inte känslomässigt nykter. Ja det borde jag vara efter så många år som nykter. Fast jag är känslomässigt störd, det kan ju bero på min uppväxt. Även hjärnskadan jag fick när jag precis skulle fylla trettio i samband med konsekvens ut av mitt drickande. Fast det var ju över tjugo tre år sedan. Men som ordspråket säger att det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Jag måste lära mig att prioritera saker och ting. Kanske göra upp ett schema på vad jag kan göra. Jag är glad att jag kan gå till ACA mötet. Jag har ju en hemmagrupp i Rågsved som jag går till på tisdagar klockan 19:00 i Rågsveds folkets hus. Jag är inte alkoholist längre och min mamma och pappa lever inte längre, så jag behöver inte vara medberoende.

 

Ett väldigt bra sätt att komma in i gruppen är att göra service i den. Då lär man känna de andra medlemmarna. Hoppas att vår grupp växer i Rågsved. Fast det är ändå mysigt med en liten grupp.
Är glad över att jag har funnit ACA

Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.

15 november

Löfte elva

"Med hjälp av vår ACA-supportgrupp kommer vi långsamt att släppa ut våra dysfunktionella beteenden." BRB s.591

Att få stöd för att genomgå den mycket utmanande uppgiften att göra ACA-arbete sker långsamt. Vi kan först höra om ett ACA-möte och överväga att delta i det, bara för att finna att dagen och tiden inte fungerar riktigt för oss. Därefter ändras vårt schema och vi kan satsa på vårt första möte, vanligtvis fyllt av oro. Vi kan börja med att titta på slagord som hänger på väggarna och bara lyssna på att höra om vi faktiskt har hittat en plats att arbeta genom våra problem.

När vi fortsätter att delta i möten kan vi börja titta på medlemmarna och börja chatta med dem efteråt för att se om vi kan börja samla mer stöd. När vi väl kontra, kan vi då bli redo att göra några inbrytningar i vår steg arbete med andra resenärer.

När vi börjar uppleva våra känslor och minnen återvänder, har de empatiska lyssnare vi har gett oss omkring oss uppmuntra oss att gå framåt. De har våra ryggar. Sedan släppte vi långsamt av våra dysfunktionella beteenden och släpptes ut i funktionsvärlden.

På denna dag kommer jag att söka upp ACA-medlemmar som kommer att stödja mig som jag lär mig att öva mer ändamålsenliga beteenden.


 Ja jag hittade ju AA för jätte många år sedan, det måste ha vart för trettio år sedan. Jag försökte finna nykterhet, men det var svårt. Inte ens den gången jag höll på att dörpå grund av konsekvenserna ut av mitt missbruk 1995 så slutade jag inte. jag fick hålla mig nykter då i ett år på grund ut av min hjärnskada. Fast när det året hade gått så var jag på flaskan igen. Men i augisti 1997 så hade jag fått nog. Jag gck tillbaka till AA. Hittade en ny grupp i förrten som jag bodde i då. Som för övrigt har ett slutet möte i dag för de som har modet att erkänna sin sjukdom.

Men runt 2000 någon gång, så hittade jag en gemenskap som hette ACA för oss som har växt upp i en dysfunktionell familj. Jag började gå på det också. Där pratade jag om hur det var att växa upp med en pappa som var en periodare. Jag gick ju i flera olika gemenskaper. Fast jag började arbeta i stegen i ACA. Nu har vi startat en ny grupp i förorten som jag bodde i och växte upp i nämligen Rågsved på tisdag kvällarna klockan 19:00

Duger som jag är

14 november

Unika

"Genom att arbeta med stegen och närvara vid möten ser vi att vi inte är unika och att vår familj inte är unik heller.  Det finns miljontals människor som oss. BRB s.96

Många av oss växte upp och tänkte att våra familjer var annorlunda, att vi var unika. Vi bevittnade drama som var långt bortom vår förståelse. Ofta var det mycket folk som skulle ha tröstat oss, som var ansvariga för trauman. Den resulterande skammen och pinsamheten lämnade oss känslan av att vi aldrig kunde vara som våra kamrater. Vi kände "apart" från dem, så vi tog på våra masker och agerade som om vi var "normal".

I ACA delar vi vår mörkaste historia och finner att andra identifierar med den. Att avslöja våra minnen hjälper till att ta käften ur vår skada. Vi uppskattar den frihet vi känner för, eftersom vi inser att vi inte kommer att dömas för våra familjemedlemmar. Vi är inte ensamma.

Vi lär oss om beteendemönster vi utvecklat för att klara våra känslor av skam, smärta och ilska. När de är identifierade ger vi oss själva ett val: vi kan fortsätta att agera som vi gjorde när vi var i mörkret eller vi kan prova nya beteenden som fungerar bättre. När vi fortsätter att komma tillbaka väljer vi nya beteenden.

På denna dag firar jag friheten att veta att jag inte är unik - jag är inte ensam. Jag kan nu använda verktygen för återhämtning istället för de dysfunktionella överlevnadsverktygen som jag lärde mig som barn.


Jag är så unik, att jag nyktrade till 1997. Trots att jag hade fått en hjärnskada 1995 på grund ut av konsekvenserna ut av mitt missbruk. Jag höll på att dö 1995 och höll mig nykter i ett år, men sedan så trodde jag att jag kunde dricka igen. Men det är som de säger i AA att en gång alkoholist alltid alkoholist. Nu vet jag att jag inte kan dricka alkohol som andra som inte har den här sjukdomen. Jag har lärt mig det att ta en dag i taget. Jag är glad över att jag har flera olika gemenskaper att gå till. Jag duger som jag är.