MENY
27 november
Träffande Botten
"Vissa ACA-bottnar kan vara kronisk känsla av ensamhet är vilket det vuxna barnet aldrig känner glädje och aldrig riktigt känner igen med andra på ett meningsfullt sätt", BRB s.124
Ensamhet är välkänt av vuxna barn. Oavsett om vi var ensamma eller i en grupp människor var vi ensamma. Många av oss var eller är fortfarande i relationer där vi är ensamma. Det här är vår erfarenhet för att vi saknade en nyckelfråga av socialisering som växer upp i en dysfunktionell familj: hur man har ett hälsosamt förhållande till en annan människa.
Så vi har blivit kontrollerande, hållbara, omtänksamma, överbeskyddade, älskvärt blyga eller besvärliga, rädda för andra, eviga offer, människor njutna - listan fortsätter. Namn på dysfunktionen och odds som vi kan relatera till det.
Vi misstroar människor, förväntar oss att de gör oss skada. Men våra handlingar orsakar det mycket ont vi försöker undvika. Vi är hyperkänsliga och uppfattar någon meningsskiljaktighet som en personlig attack. Vi är mindre än förlåtande och tenderar att hålla agg långt in i framtiden.
Det är därför vi kommer in i återhämtningsrummen. Demonerna i vårt huvud måste hanteras. Vi kan inte göra det ensam. Vi kommer in för att samla kunskap och styrka från programmet, våra medresenärer och vår Högre Makt. Vi kommer att möta vårt förflutna och sätta vila på överlevnadsegenskaperna som inte längre fungerar för oss.
På den här dagen påminner jag mig själv om att leva ACA-programmet får mig freden i mig själv som jag längtade efter. Den freden kommer att springa över i mina relationer.
Ja jag har fästmö och en bonusdotter, men jag har få egna vänner. Är det någon som ringer på hemtelefonen så är det till fästmön. Även hon är ett vuxet barn, fast hon får arbeta på sitt sätt. Jag har min ursprungsfamilj som är splittrad. Det var ingen som grattade mig, när jag fyllde år och dessutom låg på sjukhus. Ja det känns lite som självömkan, Fast det känns ensamt.
0