Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.

11 april

Skam över sin kropp

"Skammen över vår kropp är inte reserverat för vår vikt eller form." BRB p. 441

  Som barn blev många av oss oroade av våra familjer för hur vi såg ut. Foder för skämt var våra ansiktsdrag, kroppsdelar, röst, hår, naglar, öron, tänder etnicitet och mer.

   För att överleva  fungerade många av oss som om det inte störde oss. Men i hemlighet hängde vi våra huvuden i skam. För att hitta ett sätt att passa in, är vi annorlunda, hade påsar, täckte våra öron, tvättat vårt ansikte obevekligt och mer kläder för att täcka upp de delar som de skrattade åt. Men det fungerade vanligtvis inte - skam och övergivande var boken för varje dag. Vi förlorade allt när de övergav oss, för det lärde oss att överge oss själva. Våra kroppar var bara en annan del av oss som inte hörde till oss.

Under återhämtningsprocessen börjar vi se korta glimt av våra Sanna jag vid möten vi hör oss själva i andras historier. Vi börjar äntligen känna acceptans, en kram i taget. Att läsa ACA-litteraturen bekräftar att vi inte är galen. Vår barndom kan ha blivit stulna, men vi överlevde, på något sätt. Det är med den överlevande styrkan att vi jobbar med vårt program. Gradvis, när vi ser på oss själva, börjar vi göra det viktigaste vi kan tänka oss att vi accepterar vårt eget utseende.

  På den här dagen ser jag hela mitt jag i spegeln, ler och säger "Jag älskar varje del av dig. Jag är stolt över hur svårt du arbetar för att bryta skamcykeln."

---

  Jag har jämt vart liten och kort. Jag var en lillebror, med tre äldre halv bröder. De två äldsta bröderna som var nio och tolv år äldre än mig. Deras pappa hade dött i en arbetsplats olycka sex år innan jag kom till. Sedan hade jag en bror som var fem år äldre än mig, vars pappa också var en alkoholist och även en kåkfarare. Han gick bort också när vi var små. I sjukdomen alkohholism.

 

 Min mamma som var en storkonsument och min pappa som var en periodare. Han söp inte jämt, fast när han söp så söp han alkoholistiskt. Jag tror ingen i familjen var långa. Jag var både spinkig och kort. Men jag kände mig inte mobbad för det. För jag var tydligen rolig och hade roliga ideér både bra och dåliga, som mina barndomskamrater hängde på. När jag blev äldre, så lyckades jag få överta min pappas gamla lägenhet. Han hade behållt sin lägenhet som han hade när han träffade min mamma. Den låg på samma gata som vi bodde på. Vi bodde på Stövargatan 13 och han hade lägenhet som låg några portar bort, nämligen nummer 27.

 Min tolv år äldre bror fick överta den och sedan när han skaffade en familj, så fick min andra femåriga brorsa ta över den. När även han skaffade sig en familj i början ut av 80-talet. Jag kommer inte ihåg när det var, som jag tog över den lägenheten. Jag måste se mina gamla dagböcker. Jag försöker att skriva på en bok som börjar i från 1983, då jag fyllde 18 år och arbetade som barnpojke på ett kollo. Jag höll på att utbilda mig till en barnskötare. Jag skulle behöva arbeta mer med boken. Jag har kommit fram till maj 1983, men det var länge sedan som jag skrev i boken. Jag skulle behöva sätta mig och skriva någon kvart-halvtimma varje dag. Men jag lider ju även över min lättja.