Här kommer texten i från aca-wsc

04 juli

Långvarigt trauma

"Under de första 18 åren av våra liv hade våra familjer 6 570 dagar på sig att skämma ut, förringa, ignorera, kritisera eller manipulera oss under de formativa åren vi var." BRB sid. 105

 Hur kunde vi ha blivit på något annat sätt? Vi växte upp i dysfunktion, och det är inte vårt fel att vi drabbades av det. Vi var bara barn. Allt vi visste om världen var vad vi visades av våra föräldrar - de människor vi var fasta för att lita på och efterlikna. Det är inte vårt fel att vi inte hittade ett sätt att stoppa övergreppen. Vi lärde oss övergreppens språk, precis som vi lärde oss att tala vårt modersmål – det gick automatiskt.

Vi gnäller inte, övertänker det eller gör berg av mullvadshögar. Våra egenskaper för checkistan är en legitim reaktion på långvarigt trauma.

 Den goda nyheten är att något magiskt händer när vi accepterar att vi är maktlösa över vårt barndomstrauma och dess effekt på oss. Det betyder inte att vi ger upp och låter den ha makt över oss. Det motsatta händer. Den tappar makten över oss. Vi börjar få ett val om hur vi reagerar när dysfunktionen visar sig i våra vuxna liv. Det är som att erkänna att det finns en läcka i taket, och nu kan vi lägga en hink på golvet, byta om våra blöta kläder och laga taket. Och vi kan göra det utan skuld eftersom läckan var där redan innan vi kom.

Den här dagen omfamnar jag friheten som kommer av att acceptera att det inte finns något jag kunde ha gjort för att förhindra den dysfunktion jag växte upp i och den effekt det har haft på mig.