Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning

10 juli

Medberoende

"Som vuxna barn från olika familjer fokuserar vi på oss själva för att få de säkraste resultaten. Vi befriar oss gradvis från medberoende eller missbruksrelaterade relationer." BRB s. 60

Innan vi gick in i tillfrisknandet verkade det som om våra relationer var medberoende eller beroendeframkallande. Det var vad vi var vana vid; det var vad vi växte upp med. Om någon ville ha något annat än oss, kände vi oss obekväma eftersom vi inte riktigt förstod vad det där "något" var. Vi kunde fortsätta med det en kort stund, men väggarna restes så småningom. Vi hade inga förebilder för ett sunt givande och tagande.

När vi lär oss att fokusera på oss själva i ACA, verkar det först obekvämt. De flesta av oss är inte vana vid att ta hand om oss själva känslomässigt. Gradvis börjar vi inse att vi kan gå bort från dem som fortfarande misshandlar oss och vi känner en känsla av frihet som är ny eftersom vi inte känner skuld.

Vi samlar styrka från dem som har kommit före oss i programmet. Vi hör hur de har mött svåra förändringar med tro och tillit till sin Högre Makt och dem de delar sin resa med. Vi ser löftena i detta program uppfyllas hos andra, och vi har nu modet att be om den vägledning som finns tillgänglig.

Denna dag släpper jag mina medberoende och beroendeframkallande relationer till förmån för de som bygger på ömsesidig respekt. Jag kommer att lära mig en ny "dans" som fyller mig med liv.

Jag ärvde ju även sjukdomen. Jag håller på att försöka översätta ACA:s Stora Röda Bok, för min egen skull. Dels för att öva upp min engelska, och även för att arbeta i ACA programmet. Jag har precis börjat översätta Steg Sju nu.

Allt man behövde göra var att fråga

Jag hade inga karaktärsbrister förrän jag började på det här programmet. Tänkte jag! Det svåraste för mig var att erkänna att jag hade några brister. För att överleva var jag tvungen att tro att jag var densamma, i kontroll och klarsynt. Att inse mina brister och sedan erkänna dem höll nästan på att ta livet av mig. Att be Gud att ödmjukt ta bort dem var lätt i jämförelse.

Jag var inte medveten om familjehemligheten förrän jag började på ACA. När jag väl insåg att hemligheten påverkade både min familj och mig, ville jag inte ha karaktärsbristerna längre. Jag hade blivit utsatt för övergrepp, och i ett försök att skydda mina barn hade jag sårat dem. Jag höll min son på armlängds avstånd, men omfamnade min dotter. Min son växte upp i tron att något var fel med honom. Jag var rädd för att komma nära honom eftersom jag inte visste vad en sund relation var mellan en förälder och ett barn av motsatt kön.

Samtidigt sa min dotter: "Du sa att du älskade mig, mamma. Jag hörde det, men jag kände det inte." Med hjälp av min Högre Makt accepterade jag mina grundläggande personlighets- och karaktärsbrister och integrerade de jag kunde. Jag gottgjorde mina barn med vetskapen om att de kanske skulle gå därifrån och hata mig. Gud gav mig modet att gottgöra ändå. När jag var klar tog Gud bort mina karaktärsbrister. De bara försvann. Det fanns inga fler barriärer mellan mina barn och mig. Energin och kärleken flödade äntligen fritt mellan oss alla.

Själv har jag inga egna barn, fast jag har ett bonusbarn och bonusbarnban. Jag träffade mitt bonubarn, när hon var 16 år. Nu är hon fyrtio år och har ett barn som är 19 år gammal, fast han har Dravets syndrom så mentalt handikappad. Både han och jag har hjärnskador. Själv fick jag skadan för trettio år sedn, då jag blev svårt misshandlad utanför dåvarande Fryshuset.

Mina föräldrar är borta nu. De försvann 2012 och 2017 mina halvsyskon har jag heller inte så bra kontakt med.