Har nog förträngt en massa minnen

Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.

6 mars

Begravda minnen

"Läkning börjar när vi riskerar att flytta ur isolering. Känslor och begravda minnen kommer tillbaka." BRB p. 590

   Hade det verkligen hänt? Hade det hänt det jag minns? Är det jag som är galen eller är det de?

   Vissa av oss har få minnen av vår barndom på grund av det trauma vi upplevde. Som ett resultat kan vi fråga vad vi kommer ihåg, eller ens varför vi känner hur vi gör när vi inte kan bifoga specifika minnen till känslorna. Men vår kropp vet att det hände något eftersom det lagrar vårt trauma både från fysiskt och emotionellt missbruk.

   När vi flyttar från isolering till återhämtning är en av de första sakerna vi lär oss att känna igen och hedra våra känslor. Genom att fortsätta att prata med och lita på människorna i våra grupper, och ofta en terapeut, får vi gradvis klarhet. De begravda minnena börjar återvända. Även när de inte hedrar våra instinkter när vi inser att vi känner sig osäkra kring familjemedlemmar och andra. Vi frågar oss inte själva. Vi hedrar vår känsla, vet att den är riktig och att vi inte är galen. Och vi vidtar åtgärder för att hålla oss säkra.

  På denna dag kommer jag att lita på mina instinkter och känslor, även om jag inte kan bifoga en anledning till dem, kommer att tillfredsställa andra.


  Jag tycker inte jag har haft en sådan bedrövlig barndom. Men jag själv började fly i livet med hjälp ut av alkohol, och andra sinnes förändrande medel. Jag söp till och med tillsammans med mina föräldrar. Men jag lyckades bryta mitt missbruk 1997, det med hjälp ut av AA och deras olika böcker. Jag hittade ACA runt 2003, jag började fundera på hur det kom sig att även jag blev en alkoholist. Då fanns det bara den engelska Stora Röda Boken. Jag började att försöka översätta den, för min egen skull. Nu fortsätter jag, bara för att öva upp min dålig engelska. Jag håller på med kapitel sju och att se på Steg Fem. Om att prata med en sponsor.

 

 Jag minns att jag kände mig konstig över att prata om vissa saker, men min sponsor bara lyssnade och nickade instämmande. Ibland pratade han om en incident som han hade gjort som liknade min. Han dömde mig inte. Det var en enorm lättnad.
 
 Själv har jag inte kommit så långt i mitt Stegarbete i ACA. Jag har ingen sponsor, jag har arbetat med AA:s Femte Steg, för länge sedan. Men den sponsorn är död och begraven. Jag pratade aldrig med honom om ACA. När jag började arbeta med ACA:s program, så var han redan död. Jag försöker att leva i det här programmet. Jag växte upp i en okristlig familj. Jag blev aldrig döpt. Jag döpte mig och konfirmerade mig som vuxen. Tror att det var 2002 och det i samband med mitt Tredje Steg i AA. Min sponsor hittade en vuxendop och konfirmation, som jag gick på.
 Jag har inte så mycket minnen ut av min barndom, det mesta är bara bra minnen, jag har säkert förträngt en massa minnen.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress