Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning

26 maj

Rädsla

"ACA är för människor som kan skapa kopplingen mellan försummelse från barndomen och ett vuxenliv av rädsla och ensamhet." BRB sid. 33

 

 Att leva i rädsla kan vara beroendeframkallande. Friskare människor kan känna rädsla för saker ibland, men de hanterar det konstruktivt. Men många av oss kan drivas av rädsla i allt vi gör. Vi växte upp i osäkra förhållanden som orsakade känslor av intensiv rädsla medan vi väntade på nästa sprängning, på nästa påhopning av känslomässig press och stress, eller till och med på nästa tysta behandling som fick oss att undra om vi ens spelade någon roll. Vår barndomsrädsla var verklig. Så hur kunde vi inte bli rädsla-baserade vuxna? Vi lämnades med en känsla av ensamhet, av en känsla av att vi aldrig skulle kunna fly.

 Men ACA kom till vår räddning! Det kan låta förenklat, men det är här vi räddas – inte av någon annan, utan av vår egen vilja att söka förändring. Vi lär oss att vi kan släppa det grepp som rädslan har på våra liv. Vi lämnar känslan av ensamhet och isolering bakom oss. Vi vet att vi har val; vi är inte längre en fången publik.

 Vi undersöker vår verklighet och förstår att det mesta vi fruktar inte kan skada oss om vi inte tillåter dem. Vår fixering vid dessa saker är det som gör den verkliga skadan. När vi upplever återhämtning lär vi oss att ersätta rädsla med kärlek och medkänsla för oss själva.

 Den här dagen kommer jag att be andra ACA:er och min Högre Makt att hjälpa till att placera mina rädslor i deras rätta ljus. Jag har medkänsla för mig själv när jag gör det här arbetet.

---

    Det var på grund ut av rädsla som jag själv fick sjukdomen. Jag gjorde som mina föräldrar, jag flydde med alkohol. Jag hittade alkohol, i tidig ålder. Jag drack på rund ut av att jag var rädd för att säga ifrån, rädd för att möta det motstånda könet. Eftersom jag hade genen alkoholism i blodet, så blev även jag det. Fast jag nyktrade till 1997, med hjälp ut en annan gemenskap. Runt 2003, så hittade jag även denna gemenskap. Jag ville ju se hur det kom sig att jag blev en alkoholist. Jag började se tillbaka på min uppväxt och barndom. Jag såg ju att min pappa var en periodare och mamma en storkonsument. Jag märkte i tolvårs åldern att med hjälp ut av alkohol, så vågde jag attt säga ifrån. Jag vågade ta kontakt med tjejer. Fast de var ju inte intresserade ut av en full snubbe.

 När jag hittade ACA, så började jag även studera det här programmet. Då fanns det bara Stora Röda boken på engelska, och jag som är så dålig på engelska, försökte att översätta den.

 Det har jag fortsatt med, trots att den nu mera finns på Svenska. Jag gör det bara för att öva upp min dåliga engelska, och för att förstå mig sälv. Jag skriver nu i från kapitel sju om Steg arbetet.

 

 Jag har lärt mig i ACA att när jag överlämnar saker till min Högre Makt, så tar Han hand om mig. Så är det med mina karaktärsdefekter. Jag är inte längre negativ, självkritisk, självsaboterande, självförkastande, rädd för att bli övergiven eller känslolös. Vid någon tidpunkt slutade jag bara kämpa och gav Gud mina brister. I ACA kunde jag se saker hos mig själv som jag inte gillade och modifiera dem. Jag tror inte att vi någonsin förändrar vilka vi är, men vi kan förändra hur vi reagerar.

 

  Ja jag arbetade med AA:s Stora bok, och jag startade en FB-sida som heter Duger som jag är. För jag kände att jag inte var värdelös, trots att jag hade sjukdomen alkoholism, att jag var kort och numera tjock med en hjärnskada efter den svåra misshandeln 1995.

 Jag vill inte vara rädd längre! Jag har redan vart med om det hemskaste man kan vara med om.