Christer

Att vara ensam
 Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.
 

24 februari

Isolera

 

"Att vara vuxna barn, vi har lärt oss att uthärda kolossala mängder missbruk och ensamhet som vi bara förstår." BRB p. 68

  Som vuxna barn glömmer vi ofta att isolering är lika naturlig för oss som andning. Vi kanske inte ens inser att vi gör det. Vår första reaktion på smärta är vanligtvis att hålla den inom oss, vänta tills vi är i rädsla innan vi berättar för någon annan eller ber om hjälp.

  Verktygen i ACA-programmet hjälper oss att komma ut ur vår isolering och börjar bilda nya vanor. När något skrämmer eller stör oss kan vi gå till ett möte eller ringa till vår sponsor. När vi delar hur vi känner oss i möten tittar vi runt i rummet och ser ofta huvud som nickar i överenskommelse. Den känsla som vi var alltför inskränkt att erkänna blev inte så dålig trots allt eftersom vi inser att vi inte är ensamma. Vårt svarta och vita tänkande kan till och med få oss att se saker så mycket värre än de verkligen är.

Vi har känt ensamhet länge, men vi behöver inte känna oss det längre. Genom att arbeta i ACA-programmet kan vi ställa vår förtroende för en högre kraft och veta att vi kommer att vara säkra på att försvaga vår smärta. Vi kan släppa loss behovet av att isolera oss.

På denna dag kommer jag komma ihåg att jag inte behöver lida i tystnad. Jag har ett program som hjälper mig att lära mig att bryta min vana med isolering.


 

Jag växte ändå inte upp ensam, utan hade ju tre äldre halvbröder. Pappa var ju inte jämt på fyllan. Fast när han söp till så kunde ju helvetet bryta ut. Men det var aldrig något våld hemma utan det blev mest verbalt våld. Med en massa skrik och smällande i dörrar. Men det visste ju inte jag då. Jag var hela tiden rädd för att det skulle gå till hangripligheter. Slagen kunde jag få i från mina bröder. Men det skedde inte så ofta. Men just den här rädslan att farsan skulle supa till igen.

Men jag gjorde ju som mina föräldrar jag flydde in i alkoholen. Men om det så har jag en annan gemenskap jag kan gå till och även en annan blogg som jag skriver om den kampen. Så jag behöver inte vara isolerad längre. Fast ibland så vill jag ju även isolera mig. När jag vill vara för mig själv. Men det är så tråkigt att när jag har försökt att starta ett möte i den förorten som jag växte upp i. När inge kommer, jag var där efter en veckas sjukdom igår, men det var ingen som kom. Som tur va så kom det ett annat möte i en annan gemenskap en och en halv timma efter ACA mötet. Så jag fick sitta och vänta på det i stället. Men jag blev besviken, jag skrev om det här igår. Fast det var ju inte rätt, jag fick kritik för det. Ja kanske var det rätt kritik, men jag ville bara skriva av mig. Men det kanske inte var rätt forum att beklaga mig här.