Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.

31 juli

Isolering

"Vår erfarenhet visar att du inte kan återhämta dig i isolation." BRB s. 127

Många av våra barndomsminnen centrerar kring det isolerande som vi kände i våra hem när vi växte upp. Vi kanske har haft få eller ingen barndomsvänner. Att ha vänner kunde ha placerat oss i en position där de skulle vilja till vårt hus - och vi kunde inte riskera det.

Bristen på nära vänskap fördjupade sorg och ensamhet som vi redan stod inför regelbundet. Den ensamheten påverkade oss också som vuxna där många av oss kände en social pinsamhet som drev både beroende och isolering.

Vi upplevde känslan av att vara ensam, även i en folkmassa; och vi kände oss ensamma, även när vi var i ett förhållande. Rädsla för misslyckande, brist på förtroende och rädsla för övergivande förhöjda saker genom att leda många av oss att välja andra som också saknade färdigheter att ha ett hälsosamt förhållande.

Att delta i ACA-möten är det första steget i att bryta mönstret ensamhet och isolering. När vi fortsätter att komma tillbaka, förvånar vi oss för att höra våra egna berättelser som kommer ut ur andras mun i rummet. Vi inser att vi inte behöver vara ensamma i vår förtvivlan, vi har funnit människor som kommer att älska och acceptera oss, även innan vi kan älska och acceptera oss själva. I ACA är vi hemma, kanske för första gången i våra liv.

På den här dagen ska jag låta mina medresenärer röra mitt liv och veta att de kommer att stödja mig genom min resa.

Jag tog ju efter mina föräldrars drickande. Blev själv en alkoholist. Fast lyckades bryta mitt egna missbruk 1997 med hjälp av en annan gemenskap. Det var genom det arbetet som jag fann den här gemenskapen. När jag arbetade i AA:s steg och tittade tillbaka på mitt liv. Så upptäckte jag att även jag hade en dysfunktionell uppväxt. Jag började även titta på det här programmet. Försöker att även arbeta i det.