stärka min återhämtning.blogg.se -

Här kommer texten i från aca-wsc och det är hur jag tolkar den det är inte en godkänd översättning.

29 februari

Skuld

"Den kritiska inre föräldern ger oss den skuldkänslan när vi funderar på att fråga efter vad vi behöver." BRB s.49

I barndomen verkade vi ha gått vilse i blandningen. När vi hade behov och uttryckte dem fick vi ofta höra att vi var själviska och självcentrerade. Eller så fick vi höra att ta hand om oss själva med ord som "växa upp!" det innebar att vi var på egen hand. Så vi fyllde våra önskemål och behov och fortsatte.

Vi tog vanligtvis våra överlevnadsmekanismer med oss till vuxen ålder. Ofta vände de oss emellertid och vi befann oss i ännu mer dysfunktionella förhållanden och efterliknade samma ord och beteenden som användes på oss som barn.

När vi nådde säkerheten för ACA, och med hjälp och stöd från våra medresenärer, började vi sortera igenom våra känslor och tittade ärligt på några av våra människor glädjande eller aggressiva beteenden. Vi började hitta ett sätt att fördriva vår barndoms ouppnådda skuld som kommer till oss genom vår inre kritiska förälders röst. Vi står nu bara inför konsekvenserna av våra aktuella handlingar.

När vi arbetar med stegen får vi en chans att upptäcka andras självförlåtelse och förlåtelse. Genom allt ber vi ödmjukt om hjälp från vår högre kraft och den är där vi behöver det.

Den här dagen kommer jag att titta inåt, be om hjälp från mina andra resenärer och min högre makt. Jag kommer att förlåta mig själv om jag är mindre än perfekt. Min kritiska inre förälders röst älskar sin makt över mig.

Ja jag tog efter mina föräldrars dryckesvanor. Jag växte även upp med tre äldre halvbröder. De var fem, nio och tolv år äldre. De två äldsta brödernas pappa hade dött långt innan jag var påtänkt. Min fem år älre broders pappa dog när vi var små. Han dog i sjukdomen alkoholism. Det gjorde även brodern också för nio år sedan i samma sjukdom. Även jag höll på att dö på grund ut av konsekvenserna ut av mitt misbruk 1995. Men jag överlevde med nio månader på sjukhus. Läkarna sa att jag inte fick dricka någon alkohol på ett år på grund ut av min hjärnskada. Jag var nykter i ett år, fast sedan var jag på flaskan igen. Jag drack ända till sommaren 1997. Nämligen den 17 augusti 1997. Då slutade jag att dricka alkohol över 1%. Jag tog hjälp ut av AA:s stora bok. Jag började även försöka att översätta ACA:s stora röda bok. Det var innan den blev översatt. Jag håller fortfarande på att försöka översätta den. Det för att öva upp min engelska, och även förstå varför jag har blivit så som jag har blivit. Här är ett litet stycke ut av min äversättning i från kapitel sju.

Vi ber det vuxna barnet som överväger ACA att se programmet som ett sätt att leva som kommer att utvecklas över tiden, vilket ger rika belöningar av känslomässig lättnad och självacceptans. Det kommer att finnas förvandlingar och helande nåd också. Vi föreslår att ACA-medlemmar arbetar med stegen ett i taget, undviker att se framåt och kanske blir överväldigade. I ACA lär vi oss att sakta ner, andas och be om hjälp. Stegen fungerar bäst när vi överger våra självförsörjande attityder och ber om hjälp.

Jag som arbetar i båda programmen, har både hängslen och livrem. Jag måste ju vara nykter för att kunna se på ACA programmet. Jag är glad över att jag fann det här programmet. Jag känner att jag duger som jag är nu.