stärka min återhämtning.blogg.se - Jag har min tro nu mera!

Icke Godkänd översättning SMR

31 oktober

Felaktig tro

"Effekterna av verbalt och emotionellt missbruk är svåra att förstå eftersom vi aldrig tänkte att vi kunde utmana vad som var sagt till eller om oss förrän vi hittade ACA. Om vi fick veta att vi var värdelösa eller okunniga som barn trodde vi det utan tvekan. "BRB p. 30

För många av oss lärde vår vårdare oss i ord och handling att vi var värdelösa. När det inte fanns någon mat trodde vi att det var för att vi inte förtjänade någon. Vi var dåliga. Vi grät ensamma på våra rum, men så småningom lärde vi oss att inte gråta när vi såg att det gjorde oss mer sårbara. Vi drog oss tillbaka från våra kroppar och känslor tills ingenting fanns kvar utan förvirring.

Traumat var fullständigt. Vi hade blivit bortdomnade zombies tvångssökande efter nästa chock för att påminna oss att vi fortfarande levde. Nu tillåter vi oss att bli arga på dem som skadade oss, och på andra som visste men ingenting gjorde. Vi skriver dagbok och pratar med vänner. Vi rasar, slår kuddar med brännbollsträ och skriker om vi måste, men vi håller inte allt inom oss längre.

Vi släpper taget om den skuld vi lagt på oss själva. Vi vet att vi inte var orsaken till vad som hände. Nu väljer vi att vara med dem som validerar oss när vi pratar om vad som hände och släpper taget om dem som stirrar tomt när vi berättar om vår barndom. Vi trycker inte upp det i ansiktet på dem - vi släpper bara taget

Bara för idag väljer jag att prata med dem som verkligen kan höra mig och släppa dem som inte kan det. Jag vet att jag är värdefull och förtjänar att ha omhändertagande människor i mitt liv.

Jag trodde på alkoholen, förut. Jag blev precis som mina föräldrar en alkoholist. Jag hittade alkoholen när jag var barn. Jag började att dricka tidigt i min barndom. Det var i tolv års åldern. Jag upptäckte att med hjälp utav alkoholen. Så vågade jag mera, för jag var ett skrämt barn. Jag vågade inte sägga ifrån, eller vågade ta kontakt med andra ut av det motsatta könet. Men jag upptäckte att med hjälp ut av alkohol, så vågade jag mer. Jag trodde inte att jag vågade göra någonting.

Då jag var tolv år, så var jag på ett pojkhem, eftersom jag strulade med skolan. Men jag ville ju inte vara där heller och försökte rymma. Jag upptäckte då att med hjälp ut av alkohol, så kunde jag fly med hjälp ut av alkohol. Men jag ärvde sjukdomen och blev själv en alkoholist. Höll till och med på att dö på grund ut av konsekvenserna ut av mitt missbruk 1995. Jag hamnade på sjukhus i nio månader. Läkarna sa att jag inte fick dricka någon alkohol på ett år. Jag var nykter det året, men så var jag på flaskan igen. Jag drack i ett par år. Jag slutade att dricka alkohol, över 1% sommaren 1997. Runt 2003 så hittade jag även ACA. Jag började även att gå på sådana möten. Jag började titta i ACA:s Stora Röda Bok. Fast då fanns den bara på engelska. Jag som är så dålig på engelska, försökte att översätta den. Jag har fortsatte att försöka översätta den, för att öva upp min dåliga engelska, och även förstå min sjukdom. Jag är på kapitel sju om att förstå stegen.

Vi undviker att skylla på den drickande föräldern också. Alkoholisten lider av en obotlig sjukdom som successivt förvärras. Alkoholisten är mycket sjuk i kropp och själ. Vi kan inte nå den nivå av andlig tillväxt som vi söker genom att skylla på sjuka människor.

Vi undviker också att sjunka in i ett offertänk. Detta tankesätt kan diskvalificera oss från ACA:s känslomässiga och andliga gåvor. Om vi lär oss att exakt namnge vad som hände oss istället för att skylla på andra för det som hände, hittar vi den sannare vägen till helande och självförlåtelse. Det finns kraft i att namnge den exakta karaktären av vår övergivenhet och skam. Vi går ur offerrollen och gör anspråk på vår personliga makt genom att ta denna väg. Steg fyra ger oss en chans att identifiera vad som hände och förvandla vår smärtsamma barndom till vår mest värdefulla tillgång. När vi vet vad som hände oss kan vi hjälpa andra vuxna barn som ingen annan kan, inklusive några av de mest hängivna yrkesmännen och prästerskapet. Vi kan äntligen säga med ödmjukhet: "Det här är vad som hände mig. Det här är min historia. Det finns ett annat sätt att leva."

Jag lyckades själv att nyktra till och förstod att jag hade en sjukdom, som även mina föräldrar hade. Jag vet med mig i dag att jag ärvde en sjukdom. Jag är inte frisk i från den, utan jag är tillfrisknande. Jag kan inte dricka alkohol som vanliga människor som inte har den här sjukdomen.